Så började det !

Nedanstående berättelse är skriven av Anders Källman och publicerad i Sollentuna Skridskosällskaps årsskrift första gången i samband med klubbens tioårsjubileum.

Långfärdsentusiasten Bengt Redelius försökte intressera Sven Wahlberg och undertecknad för det här med långa medar och lånade ut sina egna och sin frus balkar till oss, i hopp att vi skulle tända för denna sport.

Sven och jag åkte ut till Stäket en vacker vinterdag och spände på oss "krångligheterna" och stapplade ut på isen i riktning norrut. Som gamla idrottsrävar så började vi känna lite på varann med lite fartökningar.

Det stod inte på förrän Väsby - Sigtuna - Skogkloster befann sig på sydsidan och vi siktade Uppsala. På tåget från Uppsala bestämde vi oss för att hoppa av i Väsby och ta en ny runda.

När vi sedan firade nyår tillsammans och framför TV avnjöt en sändning från Nyttårslöpet i Oslo, då beslöt vi oss för att nu är det dags för skridskoklubb i Sollentuna.

Vi skrev en braskande artikel i Norrort om den nya organisationen Sollentuna Skridskosällskap och väntade att telefonerna skulle börja skramla. Men ack - tryckfelsnisse hade gett läsekretsen helt andra nummer vars abonnenter bytte till andra hemligare sifferkombinationer och hotade oss med stämning för telefonterror.

En vänlig kollega lovade hjälp med ekonomin och ordnade snabbt ett lotteri i Edsbergs centrum. Lotteriet var enastående fiffigt för det fanns bara vinster. Kollegan hade på de flesta lotterna låtit trycka - Nitlott - N har vunnit ett inträde i Sollentuna Skridskosällskap - Ring telefonnummer o s v.

Tyvärr var Tryckfelsnisse framme igen och fixade till ett för oss helt okänt nummer. Hur många av de 10 000 nitlottsvinnarna som ringde vet vi inte, men argare telefoninnehavare än denna dag har jag inte hört vare sig före eller efter denna händelse.

Pengar blev det dock och en styrelse bildades den 14 september 1965. Tre man stark i medlemsstocken. Bengt Redelius, som ägde ett par skridskor, blev ordförande, Sven, med lite sinne för ordning i plånboken, blev kassör, medan undertecknad fick bli sekreterare.

När vi sedan fick en bana uppspolad på Turebergs IP:s löparbanor kom den första proselyten. Det var Lennart Hveren före detta aktiv i Södermalms IK. Han var svår att övertala för han påstod att det där med ny skridskoklubb var mest bluff. Alla man ringer till skäller som bandhundar och har aldrig hört talas om skridsko, sa han. Det lyckades dock att övertala honom och han blev vår förste instruktör.

Vintern 1966-67 fick vi vår 333 m bana på Edsbergs sportfält och några ungdomar började intressera sig för skridskosporten. Vi debuterade i DM-sammanhang och deltog i stafett. I DN kunde man efteråt resultatlistan läsa - "Dessutom debuterade Sollentuna SS med 10.41,6, varvade tre gånger av Södermalm IKs tredjelag".

Redan 1967-68 började utlandskontakterna. Vi hade träningsläger i vänorten Oppegård utanför Oslo. Den gamle världsmästaren Odd Lundberg gav oss mycket värdefulla tips och vi engagerade honom på nytt året därpå.

När vi nått säsongen 68-69 började framgångarna komma på allvar. Vi vann sprinterligan för ungdom och slog alla klubbar i Mälardalen i klubbmatcher. Vi fick det året även vår första UP seger. Sedan vet många det mesta om våra öden och framgångar på skridskofronten. Många är de arrangemang vi svarat för som exempelvis SM, JSM, landsdelsmatcher, utlandsresor m m.

Vår skridskostatistik är talande bevis för den resultatutveckling som klubben upplevt de första tio åren.

Vi som var med från början hoppas att våra ledare och aktiva inte förtröttas i sina strävanden att ytterligare stärka organisationen och om möjligt nå ännu bättre resultat i framtiden.

Låt oss tro på konstisbana i Sollentuna som det utlovats till 1980. Aktiva, förtröttas inte, utan om det tar emot efter några år så kom ihåg att det finns många trevliga år kvar som ledare och instruktör.